Katyn -
Andrzej Wajda på Oscarsgalan

Natten till måndag är det återigen dags för Oscarsgalan – ett evenemang med världens största TV-publik. Med på ett litet hörn är Andrzej Wajda – Polens främsta filmskapare genom tiderna - med sin senaste film Katyn. Stora namn saknas inte heller bland Katyns övriga medarbetare, inte minst Krzysztof Penderecki som skrivit musiken till filmen och filmfotografen Pawel Edelman, som även arbetat med Roman Polanski (The Pianist). Filmen blev förra årets ojämförligt största biohändelse i Polen. Samtidigt har den inte fått någon nämnvärd uppmärksamhet utanför landets gränser.

Denna obalans är i för sig – tyvärr - inget ovanligt i våra dagar, inte minst i Sverige. Den europeiska, icke-anglosachsiska filmen är sedan länge märkligt underrepresenterad på våra biografer. Av någon outgrundlig anledning följer våra distributörer gärna i samma spår som sina amerikanska kollegor och praktisk taget utesluter en hel del av Europas filmproduktion. Extra tydligt blir det om man tittar närmare på filmer från före detta Östblocket. Hur många filmer därifrån har under de senaste 15 åren gått upp på våra biografer? Vi har fått en handfull tyska filmer (räknas de fortfarande till Öst?) och en och annan från mer avlägsna hörn (Georgien eller Rumänien) har hittat vägen till smala biografer, knappast till den breda publiken.

Ett av de få undantagen var faktiskt den lysande tjeckiska filmen Kolja (1996) av unge Jan Sverák med hans pappa, Zdenek Sverák som medförfattare och huvudrollsinnehavare. Men redan Sveráks nästa projekt – en storproduktion Dark Blue World (Tmavomodrý svet) från 2001 har – helt oförtjänt - ignorerats av våra (och andra) biodistributörer. En krigsfilm med stridspiloter i Slaget om England, kärlek, vänskap, dramatik borde åtminstone få en chans, men icke. Kanske var det för att tjecker i filmen går omkring och envisas om att sinsemellan prata tjeckiska? I filmen tillämpar man nämligen den – enligt min mening perfekta – regeln: att karaktärer i filmen använder verklighetsbaserade språk: tjeckiska, tyska, franska och engelska.

Eller så var det så att filmen istället för att sluta med en hänförande happy ending slutar i ett trist kommunistisk fängelse i Tjeckoslovakien anno 1950? Filmer med anknytning till Andra Världskriget brukar dessutom få minst sagt svalt mottagande bland våra kritiker. Minns ni hur häpna, besvikna och handfallna våra utsända i Cannes blev när Polanskis The Pianist fick Guldpalmen år 2002?

Eller var det helt enkelt så att Dark Blue World - till skillnad från Kolja - inte fick en Oscar?
Oscarstatyetten kan ju vara en möjlig väg (visserligen en omväg men ändå) till våra tiders bredare biopublik. Det är också det som Andrzej Wajda och en hel del av hans beundrare i Polen och i världen hoppas på i år.

1999 fick visserligen Andrzej Wajda en ”Honorary Oscar” i erkännande av ”fem decenniers enastående filmregi” men aldrig vunnit en ”riktig” statyett. Katyn är faktiskt den fjärde av hans filmer som nominerades till priset i kategorin ”Bästa utländska film”. Tidigare tävlade Wajdas Det förlovade landet (1975), Fröknarna från Wilko (1979) och Järnmannen (1981) men fick aldrig priset. Nu är det alltså fjärde gången gillt. Med tanke på regissörens höga ålder är det nog Wajdas sista chans till att få en ”riktig” Oscar.

Filmer från Polen hade aldrig haft riktigt flyt i Oscarsammanhang. Den absurd snäva kategorin ”Best Foreign Language Film” visade sig vara för trång även för den polska filmskolan och dess lärjungar. Det började 1963 med Roman Polanski och hans klassiska Kniven i vattnet som besegrades av Federico Fellinnis lika klassiska 8½. Man tröstar sig med att även vid andra tillfällen gick priset till namnkunniga rivaler: Claude Lelouch, Akira Kurosava, Jean-Jacques Annaud, Luis Buñuel, Volker Schlöndorff och Istvan Szabo.

Nu har alltså turen kommit till Katyn. En mycket speciell och känsloladdad film som vidrör ett nationellt trauma. En film som för Andrzej Wajda dessutom är en mycket personlig uppgörelse med en tragedi som drabbat honom personligen. Filmen behandlar det sovjetiska mordet på ca 19.000 polska officerare - hälften av officerskåren.

Dödandet, på direkt order från Sovjets högsta ledning (bl. a. Politbyråns medlemmar: Stalin, Vorosjilov, Molotov och Mikojan) pågick under några månader våren 1940. Bland offren fanns en rad yrkesmilitärer (bl. a. 13 generaler) men majoriteten utgjordes av reservofficerare – oftast yrkesverksamma akademiker (inklusive 20 professorer) som mobiliserats i augusti 1939. De hamnade i sovjetisk fångenskap hösten 1939 och åtnjöt relativ human behandlig, inklusive möjligheten att brevväxla med familjerna i den av tyskar och sovjeter ockuperade Polen. I maj-juni 1940 upphörde breven. Sedan blev det tyst…

Massakern uppdagades när tyskarna ockuperade området kring Smolensk och 1943 upptäckte i skogen nära Katyn massgravar med polska officerare, alla dödade med ett nackskott. Nazisterna tillät en internationell undersökningskommission och gjorde ett stort propagandanummer av den makabra upptäckten. Den Sovjetiska sidan svarade så småningom med mixtra med bevisen och försöka lägga skulden på nazisterna och datera dödandet ett år senare – 1941.

I efterkrigstidens kommunistiska Polen blev Katyn-massakern ett symboliskt begrepp i all diskussion med den officiella censuren och historieförfalskningen. De första åren trummades det falska datumet 1941 ut av propagandaapparaten. Att hävda att ens nära dog 1940 betraktades som stadsfientlig verksamhet och straffades därefter. Senare blev namnet Katyn en helt enkelt en Orwellsk ”non event” och omnämndes aldrig offentligt.

Från Sovjets sida erkändes massakern först 1990 och senare även av Ryssland under Boris Jeltsin. Ryssland vägrar dock fortfarande att erkänna Katyn- massakern som ett folkmord. Ibland dyker det i Ryssland upp röster i pressen som försöker damma av de gamla sovjetiska förnekanden som i sin tur får stark gensvar i polsk publicistik men dessa diskussioner tas knappast på allvar bland historieforskare i både Polen och Ryssland.

Filmen Katyn koncenterar sig främst på reaktioner på officerarnas öde och på deras familjer. Tvärtemot vad ämnet eller filmaffischen skulle antydda handlar den i första hand om kvinnor (spelade av bland andra Maja Ostaszewska, Danuta Stenka och Maja Komorowska). Fruar, mödrar, systrar och döttrar får en framträdande plats med sin ängslan, längtan, långa och grymma ovisshet som senare ersatts av förtvivlan, sorg och vrede. Huvuddelen av filmen utspelar sig faktiskt i Krakow, både under och strax efter kriget. Scenerna hemifrån från varvas sparsamt med nedtryckande bilder från sovjetisk fångenskap. Bitvis är filmen mycket stark och svår att uthärda – här syns det Wajda brottades med attt gestalta sin faders död. Biopublikens vanliga reaktioner var också att sitta kvar i tysthet i salongen en bit efter filmens slut.

2007 blev Katyn Polens andra mest sedda film. Kanhända att publiktillsiffrorna pumpades upp av att både tjänstgörande soldater och skolklasser kommenderades - enligt uppgift ut - för att se filmen. Den här typen av påbud – en relik från gamla tider, fast med nya, ”patriotiska” förtecken - gjorde filmen snarare en björntjänst och både dess skapare samt offrens familjer och deras organisationer värjde sig bestämt från att dras in i någon politisk dragkamp. Premiären sammanföll nämligen med en hätsk och intensiv inrikespolitisk debatt inför höstens val i Polen.

Det återstår att se om filmen har någonting att hämta under nattens Oscarsgala. Sammanlagt 5 filmer ”på främmande språk” tävlar om statyetten, bland annat ryska 12 (om Tjetjenien, alltid ett kontroversiellt ämne) och - hör och häpna - kazakiska Mongol om Djingis khan och hans väg till makten i 1200-talets Mongoliet. Själv skulle jag satsa en slant på israeliska Beaufort men kommer förstås att hålla tummarna för Wajda. På måndag morgon vet vi i alla fall svaret.
A.S.