Wir sind das volk! Die Mauer muss weg!
Idag firar vi 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Händelserna i Berlin den 9 november blev till en symbol för befrielse i lika stor grad som själva muren i nästan 30 år stått som en symbol för ofrihet. En förhatlig symbol för folk som hålls fångna bakom järnridåns betong, taggtråd, minfält, vakttorn och gränssoldater med skarpladdade vapen.

Järnridån skapade en schizofren uppdelning av kontinenten med en fri och välmående del och en del som tvingas leva mitt i en absurd plan- och bristekonomi, förljugenhet och brutalt förtryck. Folk i den välmående delen sympatiserade i allmänhet med sina mindre lottade bröder i öst men valde oftast att vända bort blicken och inte störas alltför mycket av obehagliga bilder och meddelanden från andra sidan stängslet. Ibland – särskilt när strategiska eller ideologiska överväganden vägde över – valde man att helt bortse från verkligheten i Öst.

Det västeuropeiska medlöperiet med kommunistregimer i är ett ömsöm sorgligt, ömsöm upprörande men framför allt pinsamt kapitel i kontinentens historia. Nu blev det istället så att amerikaner, som Kennedy, stal historiens show i Berlin och utropade: ”Ich bin ein Berliner”. Eller den så föraktade B-skådisen till president - Ronald Reagan som kom, och rätt och slät uppmanade ”Mr Gorbachov, tear down that wall!”

Från Västeuropa vallfärdade istället mängden ledare - från både vänster och höger - kramades, kysstes på munnen och lät sig dekoreras med någon Leninorden. Sedan dekorerade man tillbaka de sovjetiska ledarna eller ledare i satellitländer med finaste västerländska utmärkelser. Som till exempel den finaste franska Hederslegionen - Légion d'honneur som förärades i tur och ordning Polens ”framstående ledare” Gomulka, Gierek och Jaruzelski.

Det är förstås lätt att vara efterklok, men om – säg till exempel - Sveriges premiärminister Ingvar Carlsson, verklige måste avlägga ett statsbesök i DDR i januari 1989 (synnerligen dålig tajming), varför kunde han då inte passa på och vid något tillfälle säga: ”Herr Honecker, riv ner den här muren”? Inbiten stalinist som han var, skulle Honecker knappast hörsamma uppmaningen. Vore det ändå inte lite bättre budskap till det östtyska folket än gemensamma framträdanden ”i världsfredens tecken” med DDR-regimens toppar?

Ett annat sorgligt och skamligt kapitel i Västeuropas modernare historia är den europeiska vänsterns ibland tvivelaktiga ställningstaganden och häpnadsväckande brist på solidaritetskänsla med folk (men inte regimer) i Östeuropa. Engagemanget och solidaritet med högerregimernas offer (gärna långt borta, på andra sidan jordklotet) stod många gånger i proportion till graden av likgiltighet – eller rent av förakt – för kommunismens offer runt knuten, i Östeuropa. Allt i enlighet med Jean-Paul Sartres bevingade (eller snarare besvansade) uttrycket att ”en antikommunist är en hund” – vilket Adam Michnik nyligen summerade med att Sartre var en stor filosof och författare men en fullständig politisk idiot.

Muren byggdes med argument – som fortfarande, slentrianmässigt upprepas – att den var nödvändigt för att skydda själva den Östtyska statens existens. Existensen hotades nämligen av en tilltaggande massutvandring av östtyskar som framför diktatur fördrog det osäkra men fria livet i Väst. At - istället för att bygga en mur och skjuta folk som försökte ta sig över den - helt enkelt förändra förutsättningar för livet i själva Östtyskland fanns inte ledningens mentala karta.

Muren och taggtråden sattes upp för att ”försvara” regimer i som kallade sig för folkdemokratier. I regionens närmast rituella språkbruk kallades Warszawapaktens länder för länder i ”det socialistiska lägret”. ”Lägret” – skulle ge krigiska, militanta associationer och visa på graden av mobilisering i kampen för socialismen mot den reaktionära omvärlden. Namnets ironi undgick inte invånarna i ”det socialistiska lägret” som följaktligen utnämnde Polen – oftast det relativt friaste landet i hela sovjetblocket – till den gladaste baracken i hela lägret.

”Lägrets” fångar protesterade vid upprepade tillfällen. Själva Berlinmurens fall var ett resultat av omfattande protester runt om i Östtyskland som i sin tur utgjorde bara en liten del av en förändringsvåg som så småningom kom att svepa bort sovjetsystemet från Europa. Protesterna mot kommunistregimen återkom gång på gång runt om i Östblocket: Berlin 1953, Poznan och Budapest 1956, Warszawa och Prag 1968, Gdansk och Szczecin 1970, Radom och Ursus 1976. Om man kan spåra början av den revolution som kulminerade 1989 med kommunismens fall i Centraleuropa får man gå tillbaka till Polen 1979, där oppositionella intellektuella just inlett samarbete med varvsarbetare i Gdansk. Ett år senare exploderade motståndet i stora strejker och bildandet av den första fria fackföreningen i det Sovjetockuperade Östeuropa – Solidarnosc. I ett svep förlorade kommunisterna sin legitimitet – sin usurperade roll som arbetarklassens, folkets exklusiva företrädare.

Solidaritet blev snabbt till en massrörelse – 10 millioner medlemmar, i ett land med ca 37 millioner invånare. Stenarna var i rullning och gick inte att stoppa – trots bakslag, terror, och militärstyre. Den kommunistiska, numera också reaktionära regimens makt vilade endast på militären, hemliga polisen och stödet från Moskva.

I slutet av 1980-talet skapade Gorbatjov, med sin misslyckade perestrojka och lyckade glasnost en enastående konjunktur för förändring i Centraluropa. Utan Kremls veto kunde en fredlig övergång till demokrati förhandlas fram. Revolutionen började accelerera – den tog 10 år i Polen, 10 månader i Ungern och det skulle ta 10 dagar i Tjeckoslovakien. Men innan dess skulle än förändring äga rum i Östtyskland.

Sedan september har s.k. måndagsdemonstrationer hållits i Lepzig och andra städer. Parollen var ”Wir sind das folk” – en klar utmaning mot det styrande partiet. Under trycket från demonstranterna och – förmodligen - Moskva avsattes den hårdföre och omedgörlige kommunisten Honecker men ett reformvänligare partistyre. Men revolutionen fortsatte och i november kom turen till Berlin. På en långtråkig presskonferens slog Günter Schabowskis nyhet om att det är fritt att gå över den tysk-tyska gränsen som en bomb. Inom några timmar utnyttjade tusentals östtyskar den återvunna friheten och murens fall har blivit verklighet.

Idag firas 20-årsjubileum i Berlin. Den första symboliska dominobrickan ska knuffas ner av Lech Walesa, som 30 år tidigare hoppade över ett staket för ansluta sig till strejken i Leninvarvet i Gdansk. Ett hopp och en strejk som satte stenarna i rullning.

PS
Den store ledaren i Ryssland vill inte heller missa tillfället och låter sig intervjuas i en dokumentär för Gazproms tv-kanal NTV. I dokumentären om Berlinmuren och dess fall intervjuas bl a Gorbatjov, von Weisecker mfl och just Vladimir Putin. Enligt filmens skapare, Vladimir Kondratev, var Putin inte bara ett passivt vittne omvälvningarna i DDR. Han lär dessutom aktivt deltagit i händelserna i Dresden, där han varit stationerad. När KGBs högkvarter i Dresden omringades av demonstranter klev en ”ljushårig KGB-officer” fram med en pistol i handen, förklarade byggnaden som sovjetiskt territorium och hotade med att skjuta eventuella inkräktare. Enligt ett ögonvittne som trätt fram i filmen lär den ljushårige, resolute kogebisten vara ingen mindre än – just det - självaste Vladimir Vladimirovitj.

Arthur Sehn

Inte ens svenskarnas närmaste skandinaviska grannar, Finland, Norge och Danmark, har låtit något krig gå dem förbi, eller om det nu är krigen som inte låtit dem slippa undan. Finnarna hamnade till och med i det motsatta lägret i förhållande till danskarna: de hamnade i ett påtvingat förhållande med den bruna nazismen och ett blodigt krig med den röda kommunismen. Med vapen i hand tog de sig ur detta, men säkert med än i dag oläkliga spår i psyket.

Om de utomskandinaviska grannarna ska vi bara inte tala om. Polens historia de senaste tvåhundra åren är raka motsatsen till den svenska: den består nästan uteslutande av krig, uppror och åtföljande katastrofer. Polen, de baltiska länderna, Tjeckien och Slovakien (om vi begränsar oss till EU-länderna) har under den här tiden berövats sin nationella suveränitet, och de har varit ockuperade, delade, utsugna osv.

Under Eastern Eyes
Ett annat jubileum, som ter sig som rena motpolen är
• sjuttioårsdagen av andra världskrigets utbrott och diverse konsekvenser av denna världsomfattande tragedi:

• sextioårsdagen av NATO:s bildande,

• tjugoårsdagen av ”rundabordssamtalen” i Polen, som i juni 1989 ledde fram till de första fria valen i efterkrigspolen och senare till de kommunistiska regimernas fall i nästan hela Central- och Östeuropa.

• tioårsdagen av Polens och några andra f.d. Warszawapaktsmedlemmars antagande som medlemmar i NATO,

• femårsdagen av Polens och nio andra länders (främst i Central- och Östeuropa) antagande som medlemmar i Europeiska unionen.

Och därmed var vi äntligen hemma, dvs. i dagens Europa. Alla dessa jubileer handlar om mycket viktiga historiska händelser, viktiga inte bara för de direkt berörda länderna, utan för hela Europa och världen. Under detta år hoppas vi kunna ge våra läsare intressant läsning om hur dessa händelser tedde sig i de östeuropeernas ögon och om hur de för dessa folk hade en helt annan innebörd än för svenskarna.

Även Sverige är förhållandevis ny som EU-medlem. Man ville inte bli medlem tidigare trots att man kunde, till skillnad från de nya EUl-änderna, som ville men inte fick.

Och här ska vi återvända till det svenska jubileet, som för övrigt passerar tämligen obemärkt i Sverige, nämligen den tvåhundraåriga freden i landet. Svenskarna har ofta distanserat sig från omvärlden och inte sällan gett uttryck för besvikelse, när andra inte velat lyssna till deras goda råd (och här tänker jag på andra länder, men också på andra inom Sverige, alltså invandrarna, som av svenskarna undervisats inte bara om hur den lokala demokratin fungerar och att man alltid ska lita på myndigheterna, utan också om hur en hiss fungerar). Mången journalist har klandrat sina landsmän för alltför stor självgodhet och distans gentemot Europas folk.

Säkerligen har svenskar också känt en distans. Deras erfarenhet har ju varit omöjlig att förmedla, eftersom den har uppstått under närmast laboratoriemässiga förhållanden, som inte står att finna någon annanstans, vare sig i dag eller i gångna tider. Det handlar om en situation, så sällsynt och exotisk, att få människor ens kan föreställa sig att en dylik erfarenhet (ett liv i fred sedan många generationer) kan vara till någon som helst nytta i verkliga livet! Uppenbarligen betraktar dock svenskarna, kanske lite utopiskt, just detta tillstånd som fullt naturligt.

Zbigniew Bidakowski

Zbigniew Bidakowski är bl a redaktör för den tvåspråkiga tidskriften Suecia-Polonia. Texten publicerades ursprungligen i Suecia-Polonia, nr 1/2009. Mer ur Suecia-Polonia kan du läsa på:
www.sueciapolonia.se»