Rumäner och det rumänska
I fråga om befolkningsmängd är Rumänien ett medelstort europeiskt land med sina 22 miljoner invånare – hälften av Polens eller Spaniens invånarantal men drygt två gånger fler än i Belgien, Tjeckien och Sverige. Rumänien placerar sig på sjunde plats beträffande folkmängd i det nya EU och man kan förmoda att landet förr eller senare kommer att kräva sitt proportionella antal röster i unionen.

Mer än 10% av Rumäniens befolkning utgörs av nationella och etniska minoriteter. Den största gruppen bland dessa är ungrare (ca 1,5 milj.) och romer (drygt 0,5 milj.) Många rumäner är bosatta utanför landets gränser, flest i Moldavien (ca 8 milj.) och i USA och Västeuropa. Hur många den rumänska diasporan omfattar är, liksom i Polens fall, svårt att fastställa.

Rumänska språket härstammar från latin och är det enda romanska språket i denna del av Europa. Till skillnad från närbesläktade västromanska språk har rumänskan flest låneord från slaviska språk, grekiska och turkiska, inte från germanska språk som t.ex. italienskan och franskan har. En variant av rumänska som i allmänhet erkänns som ett eget språk är arumänska som talas av hundratusentals människor i Grekland, Albanien, Makedonien och Bulgarien.

Den språkliga tillhörigheten till den romanska sfären är av stor vikt för rumäner, en speciell upphöjelse. Rumäner är traditionella och konsekventa frankofiler, ofta även frankofoner. Det blev många resenärer från angränsande länder i östblocket varse un der slutet av kommunisttiden när de utan framgång försökte tala ryska med rumäner (trots många fördomar rena lingua franca i östblocket). När de blev tilltalade slog de som regel hjälplöst ut med händerna och svarade på det enda främmande språk de kunde – franska.

Standardexemplet på (och produkten av) de täta banden mellan Rumänien och den franska kulturen är den rumänsk-franska dramatikern och medskaparen av absurd teater – Eugène Ionesco. Med rumänsk-fransk bakgrund, född i Frankrike, uppvuxen i Rumänien, bodde han och var verksam i Quartier Latin i Paris.

De rumänska ländernas historia
Trots att rumänernas historia härrör från antikens invånare i den romerska provinsen Dakien så har den rumänska staten inte existerat länge. Enandet av de länder som beboddes av rumäner inleddes – liksom i fallet med Italien och Tyskland – först på 1800-talet och avslutades på 1900-talet. I det moderna Rumänien ingår, i sin helhet eller delvis, fem historiska länder: Valakiet, Moldavien, Transsylvanien, Banatet och Dobrogea. Alla finns representerade i Rumäniens riksvapen. Låt oss ta en närmare titt på dessa länder och deras historia.

Valakiet
Valakiet (rum. Tara Româneasca, Valahia) är tillsammans med Moldavien en av de två regioner som grundlade det antika Rumänien. Den rumänsktalande, ortodoxa befolkningen i de båda länderna är i klar majoritet. I Valakiet ligger landets administrativa, kulturella och finansiella centrum, huvudstaden Bukarest (rum. Bucuresti) med sina två miljoner invånare.

Moldavien och Valakiet, som styrdes av vojvoder och ibland var självständiga men oftast under någon annans förmyndarskap, utgjorde under några sekler en gränsregion mot Osmanska riket samt mot Ungern och Polska samväldet, senare Österrike och Ryssland. Båda länderna hörde definitivt till den bysantinska kulturkretsen och traditionen. Det grekiska inflytandet under 1700-talet var så betydande att grekerna dominerade i de båda furstendömenas ekonomiska, sociala, religiösa och politiska liv. De första stegen på vägen mot att skapa ett modernt Rumänien togs som en rumänsk reaktion på det grekiska inflytandet.

Rumänien var det första landet på Balkan som bildades av länder som dragit sig ur det Osmanska riket, enligt dåvarande terminologi "Europas sjuke man". åår 1859 ingick Moldavien och Valakiet en personalunion som under de följande åren omvandlade till en realunion vilken 1862 upphörde i och med att båda länder formell bildade furstendömet Rumänien. Till följd av kriget 1877 blev Rumänien helt självständigt från Turkiet. Prins Carol I från dynastin Hohenzollern-Sigmaringen besteg tronen och kröntes 1881 till kung. Ättlingar till Carol I innehade Rumäniens tron fram till 1947.

Moldavien
Nu för tiden är det historiska Moldavien (rum. Moldova) delat ungefär till hälften mellan Rumänien och den självständiga repu bliken Moldavien, tidigare en av sovjetrepublikerna. Den västra delen av Moldavien var från början, på 1800-talet, en beståndsdel i Rumänien. De största städerna i västra Moldavien är Suceava och Jassy (rum. Iasi).

I östra Moldavien ligger staden Tighina, mer känd under det turkiska namnet Bender, där Karl XII:s berömda kalabalik ägde rum efter nederlaget vid Poltava. Då, år 1711, var Moldavien och Bender vid floden Dnestr en del av Osmanska riket, eller Turkiet som det också, om än felaktigt, kallas.

Tillsammans med angränsande områden bildades Bessarabien av det historiska Moldaviens östra del, som Ryssland annekterade på 1800-talet. Rumänien å sin sida strävade efter att återfå östra Moldavien. Under 1900-talet gick Bessarabien flera gånger från hand till hand: 1918 erövrat av Rumänien och 1940 annekterat av Sovjetunionen enligt Molotov-Ribbentrop-pakten. Som en konsekvens anslöt sig Rumänien 1941 till kriget mot Sovjet och återtog på nytt östra Moldavien.

I det av rumänska trupper ockuperade området öster om Dniestr, kallat Transnistrien, mördades hundratals judar och romer, varav många hade deporterade från det då rumänska Bessarabien och Bukovina. Den dåvarande rumänska regeringen bär ansvaret för att 280–880 000 judar och romer mördades. Paradoxalt nog överlevde majoriteten av judarna från förkrigsrumäniens områden och emigrerade efter kriget till Israel. år 1944 ockuperade Röda armén återigen Bessarabien, från vilket sovjetrepubliken Moldavien återigen avskiljdes. I själva Moldavien rådde kommunism under de närmaste årtiondena.

Tvärt emot vad som förväntades förenades inte sovjetrepubliken Moldavien och Rumänien efter Sovjetunionens fall. I den folkomröstning som genomfördes 1994 var en överväldigande majoritet emot ett enande med Rumänien. Det till största delen rumänsktalande Moldavien förblev en oberoende stat som styrs från Chiqiniu (rum. Chisinau) av före detta, mer eller mindre reformerade kommunister och lider av den troligen största fattigdomen och korruptionen i Europa. Stabiliteten är också hotad av ständigt pyrande konflikter med separatister från Transnistrien, understödda av Ryssland.

Transsylvaniein
Transsylvanien (ung. Erdély, rum. Transilvania, Ardeal) skiljer sig markant från Moldavien och Valakiet, från vilka det är avskiljt av den naturliga barriär som utgörs av södra Karpaterna. Det medeltida tyska namnet Siebenbürgen betyder de sju städernas land. Städerna grundades av tyska nybyggare, s.k. siebenbürgensachsare. Landet har en helt separat historia eftersom det under tusen år, från början av 1000-talet till början på 1900-talet, befann sig under ungersk herravälde. Ungrarna innehade makten i egenskap av regerande skikt under Transsylvaniens tusenåriga historia – som en del av kungariket Ungern, som ett självständigt furstendöme under turkisk överhöghet, under österrikisk kontroll och slutligen som en ungersk del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Den polske kungen Stefan Batory härstammar från den ungerska härskarätten från Transsylvanien.

Det traditionellt sett multietniska Transsylvanien var ett land där ungerska och tyska katoliker och protestanter, adel och borgare kom väl överens. Den ortodoxa rumänskspråkiga delen av befolkningen, som huvudsakligen utgjordes av bönder, var dock kraftig begränsad i sina rättigheter. Liksom i det polska Ukraina gick vägen till framgång genom elitens religion, kultur och språk – i Polska samväldet var adeln polsk och i Transsylvanien ungersk.

Rumäner utgör i dag den största befolkningsgruppen (75%) i regionen men här bor alltjämt en betydande ungersk minoritet (20%). I två regioner i Transsylvanien är ungrarna i majoritet. Till skillnad från det ortodoxa Moldavien och Valakiet har Transsylvanien en hög andel romerska och grekiska katoliker (uniater) och protestanter.

Transsylvanien kom att ingå i Rumänien först efter första världskriget, i vilket Ungern hörde till de stora förlorarna. Frågan om Transsylvaniens tillhörighet och den ungerska minoritetens öde var genom åren ett tvistefrö i de ungersk-rumänska relationerna. Till och med idag står den ungerska frågan på dagordningen i Budapest – men snarare beträffande den ungerska minoritetens rättigheter än territoriella anspråk gentemot Rumänien. Under femtiotalet hade den ungerska delen av regionen garanterat självstyre som dock senare begränsades och upphävdes. Under Ceauşescutiden genomfördes även en försäljning av siebenbürgensachsare till Västtyskland: i utbyte mot betalning i hårdvaluta lät makthavarna ett bestämt antal tyskar lämna landet. Idag finns inte många tyskar kvar i Rumänien, de utgör ca 0,8% av invånarantalet.

Två mindre historiska länder som hör till dagens Rumänien är Banatet och Dobrogea som båda är delade mellan Rumänien och dess grannländer.

Dobrogea
Dobrogea (bul. Dobrudzja) är en gammal turkisk provins vid Svarta havet som idag är delad mellan Rumänien och Bulgarien. Den norra, större delen hör till Rumänien. Landet har varit föremål för tvister mellan Rumänien och Bulgarien och under mellankrigsperioden hörde hela Dobrogea, både norra och södra delen, till Rumänien.

Efter första världskriget kom nämligen en guldålder när det gällde Rumäniens territoriella anspråk. Österrike, Ungern, Bulgarien och Ryssland som besegrats i kriget tvingades återge Rumänien omtvistade territorier: Österrike fick återlämna Bukovina, Ungern Banatet och Transsylvanien, Ryssland Bessarabien, och Bulgarien fick lämna ifrån sig Dobrogea. Det nya stora Rumänien var dock omgivet av fiender som bara väntade på ett tillfälle att återkräva de förlorade områdena och Rumänien sökte stöd i en allians med Frankrike. Ett naturligt steg var också att närma sig Polen som befann sig i en liknande situation. Den polsk-rumänska vänskapen spelade ingen avgörande roll i de båda ländernas öde. År 1939 jorde dock vänskapen det möjligt för andra polska republikens makthavare att undgå tysk eller sovjetisk fångenskap genom att den 17 september ta sig över gränsen i Zaleszczyki för att därefter interneras i det vänskapligt sinnade, men då neutrala Rumänien.

År 1947 återställdes den rumänsk-bulgariska gränsen från 1918 i Dobrogea, och en utväxling av befolkningen genomfördes mellan de båda länderna. Dobrogea var och är alltjämt ett rumänskt fönster mot världen. Här ligger den största hamnstaden, Constanta. Det är just till det rumänska Dobrogea och Svarta havsorten Mamaia som flest soltörstande utländska turister kommer.

Banatet
Banatet ligger i gränsområdet mellan Serbien, Ungern och Rumänien. Den största delen av Banatet finns i Rumänien. Regionens största stad är Timisoara (ung. Temesvár). När Banatet delades efter första världskriget var Timisoara en genuint multinationell stad. Invånarna - tyskar, ungrare, judar, serber och rumäner serber och rumäner var stolta över det faktum att staden var ett livligt centrum för handel och kultur i den habsburgska monarkin. Den rumänska staden vårdar alltjämt sina traditioner och påpekar med stolthet att Timisoara var den första staden i Europa med elektrisk belysning.

Det är heller ingen tillfällighet att det var i Timisoara de händelser som ledde till den rumänska revolutionen i december 1989 tilldrog sig. Invånarna i Timisoara ryckte den 15 december ut till den ungerske pastorn och dissidenten László Tökés försvar. Tökés var förföljd av Securitate, och inom loppet av några dagar hade de ungerska troendes lilla protest övergått i en massdemonstration till vilket stadens invånare anslöt sig. De blodiga försöken att kväsa demonstrationen gick om intet. Den 19 december skanderade den mångtusenhövdade folkmassan som samlats på Operaplatsen (idag Piata Vicoriei, Segertorget) "Armata e cu noi!" (Armén är på vår sida!), Nu va fie frica, Ceauşescu pica" (Var inte rädda, Ceauşescu kommer att falla").

Det var signalen till en landsomfattande revolution. Protester och gatustrider utbröt även i Bukarest. Några dagar senare, 25 december, arkebuserades Nicolae Ceauşescu. Händelseförloppet i december 1989 är fortfarande föremål för tvister, diskussioner och spekulationer. En av de mer sannolika versionerna talar om det ett faktum att Nicolae Ceauşescu kommunistiska regim störtades. Rumäniens mödosamma väg mot normalitet och demokrati kunde börja.

December 2006