Införd i Suecia-Polonia 3 (13) 2005»

Översättning: Stefan Ingvarsson

Polen, Ryssland och Vitryssland, sommaren 2005
Än har inte entusiasmen efter den orange revolutionen i Ukraina lagt sig och redan under våren och sommaren fick vi bevittna ett par incidenter i Polens relationer till Ryssland och Vitryssland. Att varken Putin eller Lukasjenko tänker sitta med korslagda armar och vänta på att deras undersåtar ska organisera nästa färgglada revolution i det postsovjetiska landet var väntat. Och säkert är det ingen tillfällighet att även polackerna har fått se på annat. Deras anspråkslösa propaganda i Vitryssland och Ryssland framställs som det huvudsakliga verktyget i USA:s konspiration mot dessa länder.

President Putin, som även lär vara sur på polackerna för den nesa hans katastrofala engagemang i presidentvalen i Ukraina innebar, försitter inte ett tillfälle att ge igen. Högtidlighållandet i maj av segern över fascismen var ett utmärkt tillfälle. Trots många skeptiska röster i Polen åkte president Kwasniewski till Moskva, och hamnade bland mindre viktiga gäster någonstans i de bakersta raderna på hederstribunen. Dessutom tog Putin emot general Jaruzelski (Polen sista kommunistiska ledare) med översvallande hjärtlighet och visade därmed vad för slags polacker Kreml värdesätter, vilket överensstämde med hans uttalanden under högtidlighållandet, i vilka han kallade Sovjets sammanbrott för olyckligt.

Ringaktandet av Kwasniewski kan man också tolka som ett särskilt straff från Kreml för hans personliga engagemang i händelserna i Kiev. Men när Putin i sitt tal fullständigt utelämnade Polens och polackernas roll i kampen mot nazisterna (medan han samtidigt tackade de tyska och italienska antifascisterna) var det en flagrant skymf mot Polen och polackerna.

Nästa tillfälle att visa polacker och litauer Kremls missnöje var det högtidliga jubileumsfirandet i Kaliningrad (man firade årsdagen av Königsbergs grundande). Enklavens närmaste grannar, som delat många sekler av gemensam historia med Königsberg, var inte inbjudna, vilket däremot Chirac och Schröder var. En litauisk kommentator tröstade de förfördelade parterna med att de borde vara glada över att inte behöva befinna sig bland de sjunkande skeppen (det går som bekant inte så bra för någon av dessa ledare på hemmaplan).

Nästa incident var mer absurd. Putin reagerade våldsamt på att barn till ryska diplomater i Warszawa hade misshandlats av huliganer: han kallade det för en polsk aggressionshandling som begåtts under inflytande av påstådda antiryska stämningar i Polen. Presidenten krävde till och med en officiellt ursäkt från den polska sidan. Kremls reaktion kommenterades i allmänhet som ovanligt stark. Strax därpå misshandlades polska diplomater och en polsk journalist i Moskva, av så kallade okända gärningsmän. De ryska makthavarna lade skulden på lokala huliganer.

Dessa incidenter har i grund och botten inte haft någon större betydelse. De har varit ett slags näsknäpp som hämnd för den orange förödmjukelsen i Kiev. Men polacker bör dock vara försiktiga med sina reaktioner på dessa skymfer. Experter varnar att ett av motiven för de ryska utspelen kan vara ett försök att provocera polackerna till skarpa antiryska uttalandet, vilket tveklöst skulle skada deras goda anseende i Väst. Motsättningarna har heller inte påverkat den ryska allmänna opinionen som säkert med rätta har tolkat dem som ett politiskt spel från Kremls sida och fäster ingen vikt vid dem, utan ser fortfarande på Polen som en vänskapligt sinnad nation.

Värre ser det kanske ut i Vitryssland, där den allestädes närvarande propagandan far ut mot dessa lömska "polska herrar" som påstås agera för USA:s räkning. Lukasjenkos regim har tillgripit repressalier mot demokratisk valda aktivister i Polackers förening i Vitryssland och försökt byta ut dem mot lydiga polacker. I första hand är aktionen ett försök att avskaffa eller underordna sig organisationen som sådan – regimen tolererar helt enkelt inget som helst oberoende. Propagandan i Vitryssland tillskriver samtidigt Polackers förening rollen som det fientliga Västs femtekolonnare.

Tyvärr försätter Lukasjenkos tilltag den polska minoriteten i Vitryssland i den otacksamma rollen som ett slags regimens gisslan och blottar den polska sidans hjälplöshet i denna konflikt. EU:s sanktioner hittills har inte fått någon särskild effekt och det verkar inte som att det går att göra så mycket för Polackers förenings oberoende i Vitryssland. Man kan endast provisoriskt rycka ut till enskilda aktivisters försvar och ge dem skydd i Polen. På lång sikt kan Polen å sin sida räkna med stöd från EU som redan har kritiserat repressalierna. Det främsta vapnet i kampen mot Lukasjenskos regim återstår: att stödja ett fritt informationsflöde, t ex. den fria vitryska radion som tidigare sände från Polen men gick omkull på grund av finansiella problem. Med hjälp från Polen, EU och USA borde den äntligen börja med sina sändningar igen.