Det är ingen tillfällighet att det just var Valdas Adamkus och Aleksander Kwasniewski som dök upp i Kiev och inte till exempel Jacques Chirac, Gerhard Schröder Göran Persson eller en företrädare för Tjeckien, Slovakien eller Ungern. Visserligen gränsar både Slovakien och Ungern mot Ukraina, men utöver Transkarpatien har de inte lika starka historiska band till landet. I den polska delegationen ingick dessutom expresidenten och den forne Solidaritetsledaren Lech Walesa. Ukraina, Polen och Litauen är länder som en gång ingick i samma statsbildning: Rzeczpospolita – Samväldet. Den månghundraåriga historien de delar var stundtals smärtsam, men den är ändå gemensam. På bilden saknas en företrädare för ytterligare ett land som ingick i den statsbildningen – Vitryssland, men det är knappast någon som blev förvånad över den avoghet som Lukasjenko mottog demokratins segrar med i sitt södra grannland.

Rzeczpospolita – Samväldet
Det polsk-litauiska samväldet fick sin slutgiltiga form i och med unionen i Lublin 1569 och bestod av två delar: storfurstendömet Litauen och kungariket Polen. Den litauiska delen bestod i stort sett av dagens Vitryssland och Litauen medan det polsk-ukrainska kungadömet inte alls ryms inom dagens gränsdragningar. Polens gränser i väst liknade de som landet hade under mellankrigstiden. I öst ingick länet Rus med Lviv som huvudstad, länen Volynien och Podolien samt det egentliga Ukraina (Dnjeprs västra och östra bank). Söder om Kiev sträckte sig stäppen – ett avfolkat ingenmansland där kosacker och tatarer drabbade samman.

Däremot ingick aldrig de södra och östra delarna av dagens Ukraina (Donetsk, Charkov, Krim och Odessa) i Samväldet. Dessa områden befolkades tidigare av tatarer och erövrades och koloniserades av Ryssland först efter att Samväldet hade upphört som statsbildning. Det är intressant att se att de valkretsar som röstade på Jusjtjenko i det senaste valet helt sammanfaller med Samväldets gamla gränser och det är bara i söder och öster som folket lade sin röst på den moskvatrogne Janukovytj.

I Polen jämställer man i dagligt bruk Rzeczpospolita med Polen, men att tala om ett Polen fast med gränser längre österut är en grov anakronism. Samväldet var till sin idé en mångnationell stat. Det var först när Polen återuppstod 1918 som man lade till "Polen" i namnet: Rzeczpospolita Polska – Republiken Polen.

Man kan jämföra Samväldet med det Brittiska samväldet eller snarare det Förenade kungadömet som ju vid sidan om England omfattar Skottland, Wales och Nordirland. Att kalla Samväldet för Polen är ungefär lika fel som att kalla Förenade kungadömet eller Storbritannien för England – vilket ju händer.

Unionen mellan Polen och Litauen
Den varade i nästan fyrahundra år från och med den första unionen 1385. Till en början var det hotet från Tyska orden i Preussen som förde samman det katolska Polen och det hedniskt-ortodoxa Litauen, vilket också ledde till ordensriddarnas svidande nederlag under slaget vid Tannenberg. Slaget har en stor symbolisk betydelse i Polens, Litauens och Vitrysslands historieskrivning och det var trupper från de tre folken som besegrade de i huvudsak tyska ordensriddarna. Till en början var det en personalunion: den litauiske storfursten Jogaila antog kristendomen och besteg den polska kungatronen i Krakow under namnet Wladyslaw III Jagiello.

Det dåvarande Litauen omfattade större delen av det forna Kievriket som försvagats och splittrats av tatarerna och sedan erövrat av de hedniska litauerna. På den tiden sträckte sig storfurstendömet nästan från hav till hav, det vill säga från Östersjön till Svarta havet.

Litauerna påverkades snabbt av de besegrade rusernas (vitryssarnas) kultur och vitryskan blev administrativt språk i landet. På det sättet började den litauiska eliten stegvis ingå i den slaviska språk- och kulturkretsen, först den vitryska och några generationer senare den polska. Poloniseringen av adeln i Samväldets östra halva var således ingen rak och enkelspårig process.

Denna kulturella påverkan åtföljdes också av en religiös och därför var det den ortodoxa kristendomen som till en början spred sig bland de hedniska litauerna. Sedan började den litauiska hög- och lågadeln att stegvis konvertera till katolicismen. Men inte heller den övergången var rak och enkel. Många litauiska ätter var först protestanter och blev först senare katoliker. Ett exempel på det är familjen Radziwill där många generationer var kalvinister.

De polsk-litauiska banden begränsade sig i början framförallt till monarkin. Under den Jagellonska dynastin var tronarvingen traditionellt även storfurste av Litauen. Det är för övrigt en annan likhet med Storbritannien där tronföljaren är prins av Wales.

Unionsfördraget i Lublin 1569 skapade en gemensam statsbildning – Samväldet. Då beslöt man sig också för att ändra gränserna och låta de södra delarna av det gamla Kievriket som tidigare varit en del av Litauen ingå i det polska kungadömet. Denna uppdelning kvarstod så länge Samväldet varade men de yttre gränserna ändrades av ryska erövringar och delningar.

Legenden om kosackupproret
Bohdan Chmelnytskijs uppror mot polackerna och de kosackkrig som följde har spelat en viktig roll i formandet av den historiska traditionen i dagens Ukraina. 1600-talskosackerna framställs som ukrainska patrioter som kämpar mot Polen, Ryssland och Turkiet. Enligt en variant av det ukrainska statsvapnet hålls vapenskölden med den traditionella treudden av ett lejon som symboliserar Lviv och västra Ukraina och en kosack i 1600-talskläder med halvrakat huvud.

Den ryska traditionen betonar framförallt kosackernas roll som den ortodoxa trons försvarare och östslavernas gemensamma rötter. Symbolen för denna tradition är det så kallade Perejaslavavtalet som anslöt kosackerna sig till Ryssland. Denna symbol omhuldades såväl under tsar- som sovjettiden. Det var vid 400-årsminnet av Perejaslavavtalet som Chrusjtjov gav den Ukrainska rådsrepubliken Krimhalvön "i present". Ukraina är inte längre sovjetiskt, men Krim har man fått behålla. I den polska traditionen har man haft en kluven syn på kosackupproret redan då det varade och har i princip haft det fram tills idag. Sienkiewicz målande beskrivningar i Med eld och svärd tar ställning för de som förespråkade krig under ledning av den grymme hertigen Wisniowiecki som för övrigt själv hade rusisk (idag skulle vi säga ukrainsk) påbrå och kom från en nyligen poloniserad och katolsk släkt. Moderna polska nationalister kan man se som andliga arvtagare till den traditionen.

Slutet på Samväldet
Kosackkrigen, följda av svenskarnas härjningar och krigen med Ryssland och Turkiet försvagade Samväldet och tillsammans med de inre striderna bidrog detta till statsbildningens delning och fall. Som idé levde det kvar till 1860-talet. Januariupproret 1863 var ett sent försök att återupprätta Samväldet och den sista av en lång rad strider med början vid Tannenberg som polacker, litauer och vitryssar stred för en gemensam sak. När det föll var det istället olika nationalismer som tog över, den litauiska, vitryska, ukrainska och… polska.

Efter första världskriget fick Samväldsidén som stöddes av Pilsudski och hans federalister ge efter för en mer nationalistisk syn på den polska staten. Under mellankrigstiden var Polen – i enlighet med tidsandan – en nationalstat där andra nationaliteter var reducerade till etniska minoriteter.

Det återstod också att fastställa gränserna. Den etniska blandningen inom det gamla samväldets gränser bjöd inte på några enkla lösningar som hade tillfredställt alla parter. Tvisterna avgjorde till slut med våld och hot. Polen gick segrande ur de flesta konflikterna på ukrainarnas, vitryssarnas och litauernas bekostnad. Vid sidan om polackerna var det bara litauerna som vann oberoende på ett mycket litet område som omfattade området runt Kaunas och Samogitien.

De polsk-ukrainsk-vitrysk-litauiska gränstvisterna pågick med avbrott och i olika former fram till 1947. De etniska rensningarna och folkförflyttningarna i västra Ukraina och sydöstra Polen utgör det sorgligaste kapitlet i dessa tvister.

Pax Sovietica
Den enda egentliga segraren var Sovjetunionen. Nya gränser fastställdes av Stalin med de västallierades goda minne. Kommunismen satte slutgiltigt stopp för den mångnationella samväldstraditionen. Polen flyttades västerut och i öst följde men den så kallade Curzonlinjen. Områden som man tidigare tvistat om som Vilnius, västra Ukraina och Vitryssland rensades från kvarvarande polacker och inlemmades i Sovjet. På samma sätt rensades Polen från ukrainare och tyskar. De många judarna som befolkat dessa områden förintades nästan helt av nazisterna och deras medarbetare.

Det nya, etniskt rensade och kommunistiska Polen övergav samväldstraditionen och anknöt istället till det medeltida riket under Piast-dynastin som passade de nya gränserna och den antityska propagandan. De polska emigrantkretsarna vägrade i sin tur att acceptera de nya gränserna som drogs upp i Jalta och krävde en återgång till den ursprungliga gränsen från 1939. Detta innebar att Vilnius och Lviv skulle återanslutas till Polen. Bara en enda emigrantkrets bröt detta tankesätt: den polska tidskriften "Kultura" som gavs ut i Paris.

Den politiska idétraditionen kring "Kultura" i Paris
Den utrikespolitiska linje som förespråkades av tidskriften "Kultura" innebar ett erkännande av de nuvarande gränserna samtidigt som man stödde självständighetsrörelserna i Litauen, Vitryssland och Ukraina. De nya gränserna var det pris man fick betala om man ville ersätta det gamla Samväldet med ett samarbete av fria nationer. Enligt detta synsätt var ett självständigt Polen omöjligt utan ett självständigt Ukraina, Vitryssland och Litauen. Bara då skulle denna del av Centraleuropa kunna värja sig från tyska och ryska expansionstendenser.

Kulturas idéer var inte antiryska – tvärtom – man hade intensiva kontakter med ryska dissidenter och emigrantkretsar och tryckte flera kända ryska författare. Det framtida Ryssland sågs som en jämbördig partner, ett av många länder i östra Europa. På många sätt var det en fortsättning på Pilsudskis politik som var rakt motsatt den som förespråkades av nationalisterna som ville att Ryssland och Polen skulle komma överens över grannländernas huvuden.

Detta är synnerligen paradoxalt att efterkrigstidens kommunistiska Polen med sina gränser, sin etniska enhetlighet och sin relation till Ryssland närmast var ett uppfyllande av nationalisthögerns drömmar.

Imperiets fall
Det som så sent som på 70-talet sågs som fromma förhoppningar hos en grupp emigranter blev sedermera den dominerande strömningen inom den demokratiska oppositionen och Solidaritetsrörelsen. Polen knöt kontakter med grannfolken långt innan de blev självständiga.

Händelseutvecklingen i Vilnius 1991 var dramatisk: sovjettrupperna stormade tevetornet, oppositionen försvarade parlamentet, våldet riskerade att accelerera. Ledarna för den polska minoriteten i Vilnius ställde sig bakom sovjetmakten. De hoppades på en polsk-rysk överenskommelse som på något sätt skulle leda till ett polskt Vilnius.

Samtidigt gav det officiella Polen sitt helhjärtade stöd åt den litauiska demokratirörelsen Sajudis: senaten och underhuset kom med ett gemensamt uttalande, Polens ambassadör i Moskva kallades hem och på Warszawas gator demonstrerade folket sitt stöd åt litauerna. Det polska stödet för litauernas självständighetskamp kan liknas vid det stöd som man visade för den orangea revolutionen i Ukraina tretton år senare. Många polacker begav sig till Vilnius för att stödja Sajudis på plats precis som man begav sig till Ukraina 2004.

När litauerna återfått sitt självständighet var det spänningarna kring den polska minoriteten som hotade att störa de polsk-litauiska relationerna. Polen fortsatte sin reserverade hållning mot de polska minoritetsledarna. Man uppmanade bara litauerna att leva upp till europeiska normer när det gäller etniska minoriteters rättigheter. Warszawa gav alltså inte efter för frestelsen att använda de polska minoriteterna i öst som brickor i ett politiskt spel mot grannländerna. I det postkommunistiska Europa var detta unikt – Belgrad, Moskva och till och med Budapest använde en motsatt strategi. På så sätt undvek man ett läge där utrikespolitiken blockeras av inhemska nationalister och hindrar ett närmande till Väst – vilket till exempel har skett i Serbien och Kroatien. En bidragande faktor till Polens försiktiga hållning var säkert hotet om liknande krav och revisioner från Tysklands sida.

Denna utrikespolitiska linje sammanföll dessutom med – den då avlägsna, men likväl realistiska – ambitionen att få ansluta till de exklusiva klubbarna EU och NATO. Nu fungerar samma förhoppningar som en morot för demokratirörelsen i Ukraina. Det är bara Lukasjenkos privata kolchos Vitryssland som vänt västvärlden ryggen och anslutit till Ryssland.

Rysslands nära utland
Ryssland har försökt och försöker alltjämt stoppa – det var om inte annat helt tydligt under valet i Ukraina – alla försök att utvidga NATO och EU österut. I Moskva ser man hela den östra delen av det gamla Samväldet som ett nära utland, en del av imperiet – det tsarryska och sovjetiska. Ryssarna kan inte förlika sig med förlusten av ledarrollen i regionen och försöker ofta Ingerera i ländernas inre angelägenheter.

Ta bara Putins stöd till Janukovytj under valrörelsen i Ukraina och när de gemensamt tog emot en militärparad i Kiev i värsta möjliga sovjetiska stil. Under 90-talet har ryssarna stött separatister i Georgien (Abchazien) och Moldavien (Transdniestr) utan att egentligen hymla med det. Därför var det en högst effektiv skrämselteknik när Donetskregionen hotade att lämna Ukraina under den orangea revolutionen.

Den självsäkerhet – milt uttryckt – med vilken Putin självmant utsåg Kutjmas efterträdare ledde till en början inte till några nämnvärda reaktioner i väst. Det var först när två nya medlemsländer – Polen och Litauen – engagerade sig i frågan som det blev omöjligt för de ledande politikerna i EU att fortsätta att ignorera Ukraina. Det bristande intresset hade flera orsaker. För det första handlade det om okunnighet – man såg helt enkelt Ukraina som ett exotiskt land långt borta i öster. För det andra – när man väl hade satt sig in i Ukraina – började man oroa sig för hur mycket det skulle kosta att hjälpa Ukraina in i EU. Och den sista – men kanske mest avgörande – orsaken var att man inte ville stöta sig med Ryssland.

Den här sortens reaktioner på Ukrainas demokratiska ambitioner är inget nytt för polackerna. Men intresset för demokratiska reformer har flyttats österut under de senaste tjugo åren. Från Tyskland och Centraleuropa till de baltiska länderna, nu senast Ukraina och i framtiden – vem vet – kanske Vitryssland.

Trojanska åsnor inom Unionen?
Polen spelar en ytterst viktig nyckelroll i den här processen. Landet är en visserligen en ny, men likväl betydande, medlem i unionen och man är en röst som kan påverka östpolitiken. Detta väcker stundtals irritation bland de gamla medlemmarna och det om något är även ett tecken på politikens effektivitet.

Polens roll i unionen har blivit annorlunda en man först hade tänkt sig i Bryssel där man framförallt ville se landet som en väktare vid Unionens yttre östgräns. När Polen gick med i EU blev man tvungen att återinföra visum för ukrainare – de hade man tagit bort när grannlandet blev självständigt. Resultatet blev en kompromiss som måste kännas bitter på den ukrainska sidan – polacker kan resa visumfritt till grannlandet, medan ukrainare behöver visum till Polen och EU.

Polens och Litauens engagemang har tveklöst bidragit till att placera Ukraina på kartan. Landet har inlett samtal om medlemskap i NATO. Man har även inlett försiktiga samtal om ett framtida EU-medlemskap – något som många fruktar. Om Turkiet skulle kunna gå med varför inte Ukraina? – frågar man oskyldigt i Warszawa och Vilnius. Om demokratiförsöket lyckas i Ukraina återstår bara ett land i det gamla Samväldet – Vitryssland.